Startsida Senaste nytt nyfiken blog

Kort levnadsbeskrivning

Johan Adler

Barn och ungdom

Jag är född i Stockholm, på Södersjukhuset, våren 1967, och har växt upp i en villa i Enskede Gård, söder om Söder. Jag gick i Enskedefältets skola årskurs 1-6 och Enskedeskolan 7-9. När jag gick ut grundskolan hade jag dels tankar på att bli läkare, men jag hade också nyligen kommit i kontakt med datorer i form av en Sinclair ZX80 som jag hade köpt begagnad. Jag valde därför naturvetenskaplig linje, datorvariant, som då just hade börjat på Bandhagens gymnasium. Det visade sig snart att jag och många av mina klasskamrater hade mycket större praktiska kunskaper om datorer än våra lärare, så det gav inte så mycket mer än god tillgång till datorer. Sista sommaren på gymnasiet jobbade jag på Esselte Studium som programmerare för deras Compisdator som då var på väg ut i skolorna med min skola som en av försöksskolorna som fick de första versionerna. Jag jobbade där sommaren efter gymnasiet också och fortsatte en tid på Stockholms Skolförvaltning med liknande uppgifter. Jag ville träffa mer människor och arbeta med service och tog arbete på OK. Efter militärtjänst som cykelskyttesoldat (militärcykel och AK4) och sjukvårdsman på I1 i Kungsängen började jag som datoroperatör (och halva personalstyrkan på datoravdelningen) på Persson & Co Fondkommission AB vid Stureplan. Efter ett år kände jag att det inte var rätt för mig, jag ville arbeta mer direkt med människor. Jag läste psykologi i ett och ett halvt år, jag bedömde att jag skulle ha nytta av det oavsett vilken yrkesinriktning jag skulle komma att välja i framtiden, läkare eller datanisse. Under studietiden arbetade jag extra på Pressbyråns närlivsbutiker runtom i stan. Efter studierna kände jag att det var dags att ta en närmare titt på vården, och för att se vården inifrån tog jag arbete som sjukvårdsbiträde på en medicin/stroke-avdelning på S:t Görans sjukhus. Där trivdes jag väldigt bra, jag arbetade nära patienter och kunde ge god vård och omvårdnad samtidigt som jag lärde mig mycket och fick en god inblick i hur vårdarbetet kunde fungera. Jag trivdes så bra att jag stannade i flera år, och jag hann under tiden att gå såväl vårdbiträdes- som undersköterskeutbildning. När jag var nästan färdig med den senare beslutade man sig för att slå ihop S:t Görans sjukhus med Sabbatsbergs sjukhus och i samband med detta säga upp 40 % av personalen, däribland undertecknad (enligt LAS).

Läkarutbildning

Jag kände att detta var rätt tillfälle att börja studera till läkare. Tiden i vården hade fått mig att inse att jag trivdes bra med arbetet där, att hjälpa människor till en god vård. Tiden i butiker hade fått mig att uppskatta att kunna ge god service, och tiden med datorer gjorde att jag kände att jag hellre hade vård och service som yrke och datorer som hobby. Jag skrev 2.0 på högskoleprovet och med det tillägg på 0.5 poäng som jag fick för min arbetslivserfarenhet var det bara att välja studieort. Jag hade hört mig för bland läkarbekanta och kollegor och fått en positiv bild av Linköping. Som vårdbiträde och undersköterska tyckte jag närmast att det lät skrämmande att man på andra orter kunde läsa ren teori i upp till tre år innan man ens såg någon av de patienter man egentligen skulle lära sig arbeta med och för. I Linköping hade jag fått veta att man träffade patienter från första början, och något annat kunde jag inte gärna tänka mig. Det studiemodell man använde i Linköping, PBI, visste jag inget om men den kom att betyda mycket för mig. Jag hade inte tagit mig igenom en utbildning där man en termin läser bara anatomi, en annan bara mikrobiologi, en tredje fysiologi och en fjärde histologi. Sättet att närma sig kunskap i Linköping, ett synsätt som genomsyrar hela utbildningen, där man utifrån patientfall ställer frågor och funderingar och sätter upp personliga inlärningsmål, tillsammans med det faktum att man istället för att läsa klassiska ämnen var för sig läser organsystem med alla klassiska ämnen tillsammans i sitt naturliga sammanhang, passade mig som hand i handsken. Jag är född nyfiken och har alltid haft en brinnande lust att lära, att få veta mer, att förstå. Det finns alltid ett "Varför det?" i mitt huvud, och i Linköping fick jag närma mig den massiva kunskapsmassan på det enda sätt som fungerar bra för mig. Korvstoppning av klassisk modell går inte hem hos mig, men att själv söka svar på de frågor jag ställt mig, det är min modell.

Parallella studier

Under studietiden har jag dels arbetat inom studentkåren, dels ägnat mig åt andra studier. Jag har parallellt med läkarutbildningen gått en kurs i "Formande i trä med skärande verktyg" som ordnades av slöjdlärarutbildningen tillsammans med hemslöjden, och i två år lärde jag mig mer om klassisk akupunktur på en utbildning i Vadstena. Jag har på hemmaplan lärt mig mer om korgflätning och astrologi, I Ching och mycket annat. (Jag har svårt att ägna en hela tentainläsningsperiod åt att faktiskt plugga, och jag brukade ägna större delen av dessa veckor åt att läsa in något helt annat, vid ett tillfälle just astrologi. Själva tentaläsningen klarade jag av på några dagar i slutet, och sista dagen innan tentan vilade jag och tog hand om mig själv så att jag skulle vara i toppform på själva tentamensdagen.) Jag hade en kort men mycket inspirerande kontakt med föreningen Loesje som då hade väldigt livlig aktivitet just i Linköping, och jag sjöng i olika körer. Jag hade mer kontakt med hemslöjden och hann göra och lära mig både det ena och det andra.

Västindien och Bollnäs

Näst sista sommaren på utbildningen ordnade jag själv en placering på Princess Margaret Hospital i Goodwill, Dominica, Västindien. Jag var där i två månader och fick dels en nyttig inblick i hur sjukvård kan bedrivas med mycket knappa resurser, dels ett par härliga sommarmånader på en västindisk paradisö. Sommaren efter det jobbade jag fyra månader som läkare på psykiatriska kliniken på Piteå älvdals sjukhus, den bäst fungerande psykiatriska klinik jag har träffat på, även om jag tyvärr har fått veta att det har gått utför sedan dess. Efter examen i januari 1999 vikarierade jag på röntgenkliniken i Linköping i sju månader och lärde mig inte bara att göra en bra tjocktarmsröntgen (det som nya underläkare på röntgen brukar ägna det mesta av sin tid åt) utan jag hann även med att se och lära mig mycket annat. Bland annat fick jag tillbringa många nyttiga timmar i "fixen" med att primärgranska bilder och skriva preliminära utlåtanden. Härefter började jag min AT i Bollnäs, ett litet välfungerande och effektivt sjukhus i södra Hälsingland som de lokala politikerna tyvärr bestämt sig för att lägga ned men saknar modet att faktiskt göra slag i saken. Man skär ned och skär ned tills sjukhuset rasar samman av sig självt. Jag vet inte hur framtiden för Bollnäs sjukhus ser ut, men jag är mycket nöjd med att ha gjort min AT där, jag fick se och göra mycket och har fått ta mycket eget ansvar och ta många egna beslut, inte bara ensamma nätter på akuten. Min AT avslutades på hälsocentralen i Kilafors med underbara kollegor som även blev vänner. Låg den vårdcentralen på tunnelbaneavstånd från min nya bostad skulle jag nog ha ST där idag.

Ett liv på örat

Efter AT, som legitimerad läkare, ville jag först komma till en lite större stad medan jag letade efter bostad i Stockholm. Bollnäs sjukhus var en bra och lärorik arbetsplats, men staden lite liten för mig som stockholmare. Jag flyttade till Gävle och började ett vikariat på öronkliniken. Jag har varit nyfiken på öronspecialiteten och ville veta mer om hur det egentligen var att arbeta som öronläkare. Jag blev såld direkt. Dels är det en fantastisk klinik som fungerar väl och har underbara medarbetare, dels passar arbetsuppgifterna mig väl. Jag får träffa både barn, vuxna och äldre, och jag har en varierande vardag med operationer, avdelningsarbete, mottagningsverksamhet och jourverksamhet. Det finns många små ingrepp man kan göra på mottagningsrummet, ta bort vaxproppar, incidera halsbölder, spola bihålor, sy sårskador, saker som hjälper patienten direkt och som kräver en del av mitt praktiska handlag. Operationerna är ganska små storleksmässigt, jämfört med bukkirurgi och höftoperationer, och det är mycket finmotorik och precisionsarbete som skall till, något som passar mig väl.

Åter till stan

Jag fann en lämplig bostad i Stockholm och efter en nervslitande budgivning stod jag som köpare till ett hus i Vidja söder om Farsta Strand. Det ligger på bekvämt avstånd från Huddinge universitetssjukhus och jag sökte jobb på öronkliniken där. Jag var varmt välkommen med blev tvungen att vänta knappt ett halvår på att tillträda min tjänst. Väntetiden spenderade jag som hyrläkare åt Wesam, mestadels på Järna vårdcentral söder om Stockholm och Södertälje. Nu är jag ST-läkare på öronklinken på Huddinge sjukhus, där jag har arbetat sedan sommaren 2002. Sjukhuset är ofantligt stort och öronkliniken dimensionerad därefter, men kliniken känns ändå personlig och trevlig. Stämningen är bra, kollegorna trevliga och hjälpsamma, och det känns väldigt bra att arbeta där.